Hjärt-update

Häromveckan var vi på hjärt-koll med Milton.

I början sa Miltons hjärtläkare att det var 50% chans att hans hjärtfel inte skulle kräva operation. Men ju längre tiden gick trodde vi mindre och mindre på att hålet skulle växa igen av sig självt.

Milton har mått strålande på alla sätt senaste tiden, det enda är att han inte har gått upp i vikt de senaste månaderna. Men han är väldigt matglad och smakar nästan på allt och tycker det är kul med mat. Så vi har inte känt oss oroliga.

Däremot har vi fått höra på flera håll att dålig viktuppgång kan bero på hjärtfelet så det kändes ändå skönt att det äntligen var dags för hjärtkollen.

Vi pratade med Miltons hjärt-sköterska om vikten och hon sa också att det inte var helt ovanligt att det blev så för barn med hjärtfel.

Så när det var dags för ultraljudet höll vi andan lite. Men ganska snabbt säger han att det ser väldigt fint ut!

Han hade lite svårt att mäta exakt hur stort hålet i hjärtat var då Milton inte riktigt ville sitta still. Men han säger att han ser en klar förbättring.

Hålet har gått från att vara 6 mm stort till att nu vara endast ca 2 mm stort!

Kan ni förstå vilken otrolig lättnad vi känner!!! Så lyckliga, den bästa gåvan man kan önska sig!

Operation är fortfarande inte helt uteslutet men det ser ljust ut! Å vi behöver inte komma tillbaka för att kolla upp hjärtat förrän om ett helt år!!!

Lite bilder från när Milton lekte i väntrummet 🙂

Dagen till ära reste han sig själv från golvet för första gången och gick några steg!

När vi skulle gå fick Milton en HjärteNalle av sköterskan, de är verkligen världens bästa där!

Läkaren sa också att han tyckte att det kändes skönt att han hade haft rätt magkänsla om att vänta med operation på Milton! Å de tycker vi med såklart, med tanke på hur himla bra det har gått och hur bra han har mår!

Så snälla 2018, fortsätt nu på samma spår och låt oss få vara pigga och friska ❤️

Sleepy-dust

Det är något speciellt med sjalar… jag blev ju aldrig heeeelt sjalfrälst på det sättet att jag förälskade mig i massor av sjalar och så. Men jag har älskat resultatet av sjalandet.

Den trygghet och det lugn det har gett Milton att få vara nära och bäras i sjal.

Däremot har vi ju använt bärselarna flera ggr om dagen i hela hans liv.

Idag fick jag lust att testa om min första vävda sjal lämpade sig för att bära på rygg.

Jag skulle bara testa lite slarvigt för att se hur det passade sig med längden på sjalen.

Men medans jag höll på att få den på plats så märker jag hur Milton bara blir tung och avslappad och lägger huvudet mot min rygg.

Så jag knyter klart och inom loppet av två minuter så sover han som en stock. Å det var inte ens sovdags!

Å sen sov han vidare i sängen

Tillsammans med en vakande Lexie